Vilken tur att det inte var Ellie...
Helt från ingenstans fick jag minnen av låtar jag hörde mamma spela när jag var liten. Letat upp låtar vi hade på band såsom "Cecilia Lind" & "Ut i vår hage" med Ulitma Thule. Kul att lyssna på. Vidare fortsatte jag att lyssna till Nordman & sedan hamnade jag på Dia Psalma som min kära Hanna lärt mig uppskatta. När låten "hon får" spelas upp så tåras ögonen åter igen. Vem berörs inte? Nej men för mig är det andra tankar som kommer upp i huvudet. Gårdagens berättelse om tvååriga flickan som blev sexuellt ofredad av en släkting jag läste om i en artikel i "Vi föräldrar" dyker upp i huvudet. Därifrån drar tankarna iväg, vidare till en händelse som höll på att knäcka mig för ca två år sedan då jag själv blev sexuellt ofredad av en såkallad "vän", en kille som stod oss nära, en vän till min man. Jag var då (såklart) väldigt skärrad & visste inte vad jag skulle ta mig till, det var hemskt obehagligt & otäckt & jag var rädd att jag skulle bli våldtagen när jag skulle försöka dra. Det ända jag nu kan tänka är att tur att det ändå hände då & med mig- tänk om det vart min dotter han gjort så emot? Om han skulle vart barnvakt & vi inget visste? Jag menar man vet ju inte vad sådana sjuka människor tar sig till- & jag var ju inte den första som han hållt på emot tydligen... Usch för sådana människor- vidriga! Nu i efterhand så ångrar jag bittert att jag inte anmälde, men jag orkade inte mer. Men att veta att han har det bra idag, att hans tjej inget vet, vännerna vet inget (gemensamma) & att allt verkar underbart känns hemskt! Han hade tjej då med, så han fortsätter ju oavsett om han har förhållande eller ej- förjävligt! Äckligt! Inte för jag tänker på det så ofta nu längre men det är klart att det händer. Men nu är jag inte längre rädd att stöta på honom, vilket jag gjort & han visar ingen ånger. TUR i alla fall att det var jag... Det finns ju folk till allt, & läskigast är att det ofta är släkt/vänner/bekanta som gör sånthär...
